SHOGUN 将軍
Ledsen Lars, James, Kirk och Robert men mitt pris för årets bästa album går till en kvartett från Florida i USA, nämligen Trivium. Uppföljaren till The Crusade och gruppens fjärde fullängdare är inget annat än ett mästerverk. Vissa låtar som man har kunnat förhandslyssna på har fullkomligen gett mig gåshud så bra dem är. Kirisute Gomen är den första singeln från albumet och fanns fritt att ladda ned från deras hemsida under en begränsad tid. Jag var inte sen att ta vara på denna chans. Och jag ångrade mig verkligen inte. Dock kunde jag inte låta bli att undra över hur i hela fridens namn Trivium skulle kunna överträffa eller ens komma upp i samma utsökta dimension med resten av spåren på deras kommande album. Denna låt hade ju allt. En delikatess från början till slut. Ett par veckor senare fick jag nästan hjärnblödning. Då fanns musikvideon till Down From the Sky uppe på hemsidan som ytterligare promotion inför lanseringen av Shogun som det kommande albumet heter. Denna låt var av minst lika hög kvalitet som Kirisute Gomen. Låten börjar med ett fruktansvärt mäktigt intro och fortsätter rakt igenom med att leverera förstklassigt metal. Från och med ett par dagar sedan och fram till releasedatumet i USA går det att lyssna på albumet i sin helhet på www.myspace.com/trivium. Sammanfattningsvis är det enligt mig ett mycket välproducerat och genomarbetat album där dess höjdpunkter är lika höga som Mount Everest och dess dalar är ”låga” som K2. Blytunga riff och väl avvägda solon blandat med en batterist av världsklass tillsammans med en säker och stabil basgång komponeras det perfekta receptet på en femstjärnig hårdrocksskiva. Tag stora delar av Metallicas tyngd, en liten del av Dream Theaters komplexitet och mixa med In Flames hårdhet så har du Trivium. Om mitt förråd med superlativ nu är slut får jag väl dela ut ett litet minus också. Av vad jag har läst och av mina egna försök att lyssna har jag förstått att de två sanna Guitar Heros, Matt och Corey, använder sjusträngade gitarrer till i stort sett samtliga låtar vilket är till nackdel för en hobbygitarrist som mig då jag endast äger en med sex strängar. Alltså kommer jag inte kunna göra försök till rättvisa ifall jag försöker mig på låtarna. För att nu inte avsluta i moll känner jag att jag måste dela ut ett litet minus till så att dessa kan ta ut varandra och bilda ett plus istället. Detta konverterande minus skulle i så fall vara att albumet inte släpptes tidigare. Det skulle kännas helt fel att säga som Tomas Ledin ”du kan lita på mig” utan jag vill ge er chansen att skapa er en egen uppfattning av albumet så jag lägger helt enkelt upp musikvideon som fullkomligt bländade mig, inte bara musikmässigt utan även visuellt.
PS. Tro nu fan inte att jag smyglyssnar på Tomas Ledin. Han är en sopa i mina öron. Tyvärr är ju inte den sortens musik jag lyssnar på särskilt ”mainstream” och tro mig, trots alla mina tappra försök att hålla mig i periferin av Ledins musik har det blivit väldigt svårt i längden. Min musiklärare i gymnasiet var ju t ex galet intresserad av denna pajas.
Update
God kväll! Jag skrev för ett par veckor sedan att jag skulle påbörja en ny sundare livsstil. Tänkte uppdatera den som är intresserad. Sammanfattningsvis, för att uttrycka mig tämligen milt, kan jag säga att det har gått fullkomligt åt helvete. Det började med en ganska knackig start då jag skulle börja med att förbättra min kost. Jag började med att försöka laga till en nyttigare variant av köttfärssås. Hej vilt blandade jag nötfärs med majs, champinjoner, gröna linser och kidneybönor tillsammans med diverse kryddor som köket hade att bjuda på. Resultatet är förmodligen inget jag kommer att stoltsera med på mitt CV. En tugga av mitt hopkok gjorde att jag nästan bröt käken. Kidneybönorna var hårda som granit. Efter att ha tittat på dessa bönors förpackning såg jag att det inte bara var att ”slänga i” bönorna som de var. Nej nej, det är ju en hel jäkla förädlingsprocess de ska gå igenom. Först ska de ligga i kallt vatten i minst 10 timmar och sedan ska de kokas x antal minuter. Först därefter kan man använda dem i matlagning. Wtf? Det är inte mig grej. Ok, so far so bad. Eländet är dock inte slut där. Mitt gymkort gick ut i början av månaden och min kassa tillät inte mig att köpa något nytt. Så jag har lekt soffpotatis i ungefär tre veckor. Dock tog jag mig i kragen i söndags (igår) och gick till gymmet och köpte ett årskort (nu hade plånboken fått sig en cheeseburgare eller två) och ägnade mig åt en timmes intensiv träning. När jag kom hem tänkte jag göra i ordning en rejäl frukost bestående av en lyxig omelett. Av 7-8 ägg, spenat, haricoverts och bacon plus random kryddor fick jag följande resultat som bilden nedan visar. Är inte säker på att jag hade vunnit Hells Kitchen med min omelett. Undrar vad Gordon Ramsey hade sagt. Tror det börjar på F i alla fall. Måltiden kanske inte rent estetiskt var en fröjd för ögat men god var den. Tro det eller ej. Well, jag tror jag avrundar här. Väl mött, ha det gött.
The day that never comes
The day that never comes. Ungefär så känns det när Metallica ska släppa sina album. Mellan de tre senaste studioalbumen har det inte gått mindre än fem år emellan. Och när det går så lång tid mellan skivsläppen är det klart att förväntningarna stiger. Jag hoppas verkligen att innehållet i paketet som ska komma på fredag (annars jävlar) lever upp till mina förväntningar som faktiskt inte är alltför höga. Jag håller inte Metallicas senaste skiva, St. Anger (2003) som en av mina personliga favoriter. Efter att ha lyssnat igenom den en första gång tyckte jag inte att det var något speciellt, sedan efter ett tag tyckte jag att det var den bästa skivan som gjorts hittills i musikhistorien och sedan efter ett tag till tyckte jag att den var ganska sådär. Hade det varit ett nytt band som hade släppt samma skiva hade jag förmodligen tyckt att skivan hade varit grymt bra men jag hade nog för höga förhoppningar så jag försöker hålla ned dem denna gång. Jag har lyssnat på en eller två låtar från det kommande albumet Death Magnetic och hittills anser jag att soundet är bättre än på St. Anger. Men jag får höra mer på fredag. Ska nog ha en liten release-fest för mig själv på fredag innan korridorsfesten samma dag och lyssna genom samtliga spår på min förhandsbokade limiterade digipak av Death Magnetic. Så länge för jag nöja mig med musikvideon till ”The day that never comes”.