The day that never comes
The day that never comes. Ungefär så känns det när Metallica ska släppa sina album. Mellan de tre senaste studioalbumen har det inte gått mindre än fem år emellan. Och när det går så lång tid mellan skivsläppen är det klart att förväntningarna stiger. Jag hoppas verkligen att innehållet i paketet som ska komma på fredag (annars jävlar) lever upp till mina förväntningar som faktiskt inte är alltför höga. Jag håller inte Metallicas senaste skiva, St. Anger (2003) som en av mina personliga favoriter. Efter att ha lyssnat igenom den en första gång tyckte jag inte att det var något speciellt, sedan efter ett tag tyckte jag att det var den bästa skivan som gjorts hittills i musikhistorien och sedan efter ett tag till tyckte jag att den var ganska sådär. Hade det varit ett nytt band som hade släppt samma skiva hade jag förmodligen tyckt att skivan hade varit grymt bra men jag hade nog för höga förhoppningar så jag försöker hålla ned dem denna gång. Jag har lyssnat på en eller två låtar från det kommande albumet Death Magnetic och hittills anser jag att soundet är bättre än på St. Anger. Men jag får höra mer på fredag. Ska nog ha en liten release-fest för mig själv på fredag innan korridorsfesten samma dag och lyssna genom samtliga spår på min förhandsbokade limiterade digipak av Death Magnetic. Så länge för jag nöja mig med musikvideon till ”The day that never comes”.